Jag och min sambo har suttit och diskuterat nu på kvällen om att jag ska börja Viktväktarna igen. Det blev nästan så att vi började bråka. Bara för att jag lyssnar mer på hans tonläge än vad han faktiskt har att säga.
Fastän jag förstår vad han menar så blir jag arg på honom. Varför kan han inte förstå att jag själv bidrar så mycket med negativ betoning till mig själv att jag behöver inte ha något negativt från honom.
Äh, jag ska försöka förklara så ni förstår.
Han säger något i stil med: Varför tror du det ska lyckas nu? Varför hattar du runt mellan olika dieter? Håll dig till en och kör på det. Du kan inte förvänta dig att du ska gå ned allt på några veckor.
Jag blir sur på honom för att han inte säger det så här: Åh vad bra för din skull att du tänker ta itu med vikten/maten igen. Valde du Viktväktarna igen av någon speciell anledning? Aha, jag förstår, har du tänkt göra det på något annat sätt nu för att få det att fungera? Vad är din strategi? Jäkta inte utan tänk på att det tar tid.
Det
är egentligen så han menar men han säger det på så dåligt sätt och det blir jag förbannad på. Och så blir jag förbannad på mig själv för att jag inte bara kan rycka på axlarna åt tonläget. Anledningen till att jag börjar med Viktväktarna igen är att jag - kan - inte - ge - upp.
En grej jag försöker få honom att inse att det faktiskt är skillnad mellan folk som "bara" är överviktiga och de som är överviktiga pga ätstörningar.
Han har varit så, överviktig bara för att han inte känner just då för att skärpa till sig. När han väl skärper till sig så går han ned utan problem. Det är där jag tror vårt "problem" är. Han har ingen aning om hur det är att vara matmissbrukare. Han så som många andra. De förstår inte hur det är att vara beroende av mat.
Jag är överviktig pga min ätstörning. Det är inte bara att skärpa till sig. Jag har ett grundläggande problem som gör att det är inte
bara att räkna points (det är ett hjälpmedel dock). Jag måste bli av med beroendet, jag måste ändra mitt tankesätt, jag måste bryta mitt mönster, jag måste sluta vara matmissbrukare.
Jag försökte få honom att förstå hur det är att upptäcka att jag helt plötsligt kan vakna upp av att slickar av fingrarna och upptäcka att jag tydligen har ätit något. Jag har då stängt av hela huvudet så jag inte ska lyssna på rösten som säger:
Ät inte det här för du är mätt, du tycker inte om det här mm. Det blir som bomull i huvudet.
Bomullen kan komma när som helst, på Coop bara för att senare upptäcka att jag sitter med en Ciabatta i handen som jag trycker i mig i bilen. På lunchrasten, vips så har jag köpt en macka på Subway. Jag är en expert på att stänga ute min egen röst, mitt eget samvete. Jag lider av mat-schitzofreni och jag har en sjukdom. Det är bara att inse.
