Jag har, ända sedan jag läste om Cornelias Calzone, varit ofantligt sugen på just en Calzone. Tidigare var jag bara sugen på en pizza men hade tack och lov motstått suget i bra många veckor, om inte månader. Sedan såg jag bilden på Cornelias Calzone och efter det blev jag som besatt men har ändå (tack vare min sambo som inte alls har varit sugen på pizza) inte fallit för frestelsen.
Men så igår, med mitt pisshumör, så blev det i alla fall att vi köpte pizza och jag fick äntligen min Calzone. Den var god, det ska jag väl inte sticka under stolen med men den var inte så god som jag hade trott. Jag åt den med god aptit men fick väl ingen uppenbarelse av den mat-godhets-exstasen jag hade trott jag skulle få.
Och så inatt....shit så dåligt jag mådde. Jag mådde riktigt illa som i kräkas-illa och det är det jag måste komma ihåg nu. Att det kanske smakar gott just när jag äter det men jag/kroppen mår verkligen inte bra efteråt.
Så, efter att ha fallit för frestelserna så måste jag inse så här i efterhand att det var verkligen inte värt det.
- Hur länge måste jag inte kämpa nu för att få bort pizzan (och hela gårdagens mat och fika) från vågen?
- Hur många dagar måste jag leva med dålig mage nu?
- Hur dum får jag vara?
- Jag mår illa av pizza, ät inte det!
3 kommentarer:
Man kan väl göra egen pizza på oopsiebröd kanske?
Fy så dåligt samvete jag fick nu... Det var ett bra pepp för mig att jag orsakade detta. Ska inte hända igen... Lovar!
Ha ha ha, nej så får du absolut inte se det. Jag hade ju varit sugen på pizza långt innan jag såg din Calzone, det var just vilken pizza som uppenbarade sig när såg ditt inlägg i din blogg.
Skicka en kommentar